Riktigt skoj pass idag!
Senaste passet ballade jag ur när jag skulle ut på 14 steg (det skulle bli första gången den här säsongen jag skulle hoppa på mer än 12 steg). Det passet var i tisdags. Jag hade laddat hela dagen och under två dagar innan med. Detta eftersom för två veckor sen var stavpasset gudomligt och senaste passet i Kina var jag för utmattad. I tisdags skulle jag alltså vara i väldigt bra form efter tre dagars vila (vi reste hem ifrån Kina i lördags). Istället var jag fortfarande utmattad. Och trött. För vi tränade under en tid då klockan i Kina skulle vara midnatt. Jag var väldigt besviken efter det passet av att mina höga förväntningar inte besvarades av min kropp.
Det gudomliga passet i Kina skedde under hejarop ifrån kända och okända, eftersom Damien hade lovat att raka av skägget o behålla mustaschen för morgondagen om jag klarade 4,50m.
 |
| Han skulle se ut precis som Freddie Mercury x) |
Med hjälp av publiken och den höga motivationen blev resultatet ca 15 hopp där jag bara precis nuddade snöret. Vi var alla överens om att om det hade varit en ribba så hade den i många fall legat kvar, men jag snuddade ändå till snöret så Damien behöll sitt skägg. Vi väntar ännu den dagen då jag hoppar 4,50 m och han tvingas gå runt med sin portugisiska mustasch en hel dag.
Viktigt att påpeka är att jag, som sagt, bara hoppade på 12 steg. Och på en tio centimeter upphöjd bana. Man kan alltså säga att om jag vore 1,73 m istället för mina 1,63 m så skulle jag ha hoppat 4,50 m på träning. Nu är jag inte så lång, men jag har 6 steg till att utnyttja under tävling istället (jag hoppar vanligtvis med 18 steg), vilket kan kompensera en hel del.
Idag hade jag återigen förberett mig hela dagen. Jag satte till och med på mig mitt kors idag för stavpassets ära. Igår körde vi ett kort längdhoppspass, för imorgon ska jag tävla i det.
På tal om längdhopp! Vilken jobbig gren med o få sand överallt o vänta en massa på att gropen ska bli färdigställd efter varje hopp! Det finns en hashtag vid namn #lifeofapolevaulter som stavhoppare världen över använder för o peka på verkligheter som är typiska för stavhoppare, ofta negativa. #lifeofalongjumper bör då handla om denna jobbiga sand. Men sen, sanden kan man tvätta bort väldigt lätt, medan en stavhoppare kan ha motsvarigheten sitt klister, som i alla fall jag får behålla på min hand i snitt tre dagar efter ett stavpass. Sen krabbet med stavarna på flyg och bilar och väntan på att ribban ska upp... Någonstans vinner stavhopparna priset.
Jag hoppade inte många hopp, för Damien var rädd att mina fruktansvärda landningar i gropen skulle skada mig om jag gjorde för många. Jag tror honom. Men wow vad jag kände mig lätt! Äntligen!
Därför var jag väldigt taggad idag. Jag skulle vara lätt! Och oh så lätt jag var! Men jag måste ända lägga mycket cred på publiken. Kanske 100 stycken småbarn som tränade i sina grupper och som tilläts heja på oss ^^ De ropade o hejade medan vi sprang o var gång vi klarade ett fint hopp hurrade de :D Klarade vi det inte så buade de, men det fick man ta. Vi, som i Thibault, Théo och Rémi och jag. Jag gick från 10 steg nästan direkt till 12. Återigen snabbt till 14 steg och sedan snabbt till 16 steg. Utan problem! Vem vill inte nyttja en stor hejandes publik :D? Sen blev problemet istället då man skulle byta stavar. Ett tag tappade jag koncentrationen så att jag helt glömde bort hur man hoppar. Jag stämplade så hårt att jag nästan fick en kompressionsstukning, som jag redan har på högra foten sen ett hårt fall med viktväst (lol). Men efter det samlades alla barnen på läktaren. Det onda i upphoppsfotet lyckades lyckligtvis gå över och jag kunde dra nytta av publiken till några sista bra hopp ^^
Bra pass! Och riktigt roligt med publiken! Det ska bli kul att tävla nästa vecka. Jag vet dock av erfarenhet att jag inte kan vänta lika stort stöd som man får på juniortävlingar eller på tävlingar i Sverige, men det blir väl till att lägga fokus på att glädja sig själv istället för bara sin publik - genom att hoppa högt.
