måndag 28 april 2014

Träningsläger La Réunion

Första tävlingen för iår gjordes på ett träningsläger nere i La Réunion, som fransmännen kallar det i alla fall.

La Réunion är en ö utanför Madagaskar i Afrika. I skolan fick jag lära mig att man pratar franska i Madagaskar och att det en gång var en fransk koloni. Jag fick lära mig nu att visst, språket är tydligt färgat av franskan, men som det nu har gått många år sen frihetsförklaringen så är det svårt för fransmän att förstå språket i Madagaskar. Men till skillnad från Madagaskar så är La Réunion fortfarande franskt. Vilket syntes väldigt väl. I stan fanns exakt samma butiker som i alla andra städer i Frankrike; Jennifer, Inter Sport (har bara sett i Sverige i o för sig), Celio, Zara och H&M har jag för mig jag såg också. Det var spännande att åka till en sådan ö med en grupp fransmän. Vad än positivt som hände förklarades av "Vi är ju i La Réunion". Det var liksom precis som Hitler var ute efter när han tog över andra länders kolonier "En plats i solen för tyskarna", medan här för fransmännen. Det var Frankrike, men i solen. Borde ju vara positivt, tänkte jag, man har ju sett så många filmer på hur dåliga levnadsvillkor afrikaner har i allmänhet. Så jag pratade med en dansk/fransk/tysk/pollack... Tydligen är de flesta på sådana här öar väldigt etiskt mixade. Det var ett roligt samtal, vi blandade dansk/svenska, engelska och franska hej vilt. Han var en historia lärare på ön. Innan hade han varit franska lärare, men det var för många uppror i klassrummen om att han lärde ut franska franska och inte La Réunion franska, vilket uppfattades som något av ett förräderi. Han berättade att invånarna är blandade i frågan, vissa är glada och stolta över att tillhöra Frankrike och andra vill hellre ha sin egna nationalitet. Tydligen är många delar av Afrika mycket väl utvecklade. De största städerna i var land minst. Det var första gången jag var i Afrika. Det här kan man inte riktigt kalla Afrika, sa han, och även de andra i min grupp, men Afrika som vi kände finns knappt längre hellre. Och det är synd, ville han tillägga. Jag vet inte själv jag. Om man ber om hjälp via alla dessa filmer så är man nog glad med förändring... Men där det funkar så får det ju gärna stanna som det är, om de gillar det. Men vem är jag o tycka.

Men för mer sportsliga saker, inför tävlingen. Jag trodde det skulle vara nå't litet, som en liten tävling för bara gruppen som man anmäler veckan innan till förbundet för att tävlingsresultaten ska vara giltiga. Men tydligen var det en större gala med presskonferens och allt! Och där var jag med tunga ben och knappt börjat hoppa stav ordentligt på träning (jag hoppar nu en gång i veckan medan all fysträning är hård). Snacka om att jag blev nervös. Tävlingen skulle vara på lördagen och vi anlände på tisdagen. Det blev inställning tävling hela veckan. Vilket var synd, tyckte flera, för vi hade nog alla förväntat oss hårda pass två gånger om dagen. Istället tog presskonferensen bort ett pass, på morgonen innan tävlingen försvann ett pass och inget pass innan tävlingen som tog riktigt kål på en. Förutom mig. Jag är en mästare i ringar, räck o rep om jag tillåter mig o skryta lite, höhöhö. Haha, nej men det är vad jag tror i alla fall. Så första dagen när vi bara skulle ta det lugnt efter resan och bara göra enkla, ej explosiva grejer, så visade jag ju upp allt jag kunde i räcket. Och som det var varmt. Den hemska handsvetten, en stavhoppares värsta fiende, gick inte att hejda, och ingen magnesium fanns i närheten. Till följd blev det till att hålla i räcket för glatta livet och jag imponerade, höhöhö (tillåt mig drömma), men dagarna efter var underarmarna svullna och handlederna oböjbara... Så jag hoppade inte stav varje dag som alla andra heller...  Något som jag ändå var motståndare till från början, men kan ju inte hoppa stav var dag heller. När man hoppar stav ska det va en tävling till total utmattning och adrenalinet ska koka. Till sån't behöver man en del uppladdning till, speciellt om det är samma gren dessutom. Samma rörelser. Men men, ska man bli bättre måste man förändras.

Så till tävlingen. Jag hade fortfarande fruktansvärd träningsvärk i underarmarna (fy så skämmigt), så jag visste inte om jag skulle kunna tävla ändå. Men inga problem. Som vanligt när det är tävling på gång så finns det inget om kan stoppa mig från o hoppa. Kärleksproblem, tränarbyten, långvarig skada... Inget har stoppat mig än så länge. Jo, i New York i somras, då det var 7 grader Celcius o händerna hade frusit till is, då kunde jag inte hoppa. Dessa förbaskade händer. Men i alla fall, här kommer en detaljerad beskrivning av min tävling ur en stavhoppares perspektiv. Men det är ändå dags att svenska folket får reda på hur det egentligen går till där nere på banan.

En timme innan tävlingen drar igång får alla tävlande gå in på banan och provhoppa. Att vi har hoppat där hela veckan spelar ingen roll i detta läge. Det är olika väder och olika mycket adrenalin i blodet. Men varför vi stavhoppare får hoppa in oss så mycket längre än andra teknikgrenar, en halvtimme längre tror jag, är för att alla olika variabler påverkar också vilken stav vi hoppar med. Och det är inte som i andra materialsporter, som skidor, att man kan titta på vädret och säga att de par skidorna blir bra, nej för adrenalinet och formen, den går bara testas på plats.
Vi var 20 pers som gärna skulle vilja ha med sig 10 stavar var, men det gick inte flyget med på. Så jag och min portugisiska träningskompis blandade våra stavar till en serie som skulle vara hyfsad. Men hennes stavar såg ju alla lika dana ut! Så jag började uppvärmningen med en 4 meters stav som skulle vara duglig för en som väger 68 kg (i USA är det olagligt att hoppa med denna stav om man väger över 68 kg alltså, och jag väger 52 kg). Jag samlade energi för o göra första hoppet. Skulle jag kunna greppa staven trots mina onda underarmar? Jo det kunde jag. Men jag kom inte in på mattan. Rätt upp kom jag o fick landa ståendes i mattan. Jag hoppade på 12 steg. 3 stycken sådana hopp gjorde jag innan jag gav upp. Jag kände mig ju i världens form o barnen i publiken började skratta av mina stunter istället för o imponeras av de obefintliga höga hoppen. Så jag gick ut på 14 steg och försökte hoppa med samma stav. Och det gick! Men se där, ropar min tränare Sébastien Homo, det gick ju o hoppa! Ja, svarar jag, men varför? Vanligtvis är det en jätte mjuk stav o jag borde egentligen landat på andra sidan mattan, inte flyga högt över ribban. Han svarar att min träningskompis, Maria, också hoppar på mjukare stavar än vanligt. Okej, men jag byter stav i alla fall. Jag kan ju inte fortsätta hoppa med mjukt när det är tävling heller. Men väl vid mitt stavfodral är Maria och rotar bland våra stavar. Jag ber om min Nordic stav, den som är 4 m och har maxvikten 70 kg. Nej skojar du, säger hon och går. Hon måste ha inte hört eller förstått vad jag sa, tänker jag och börjar rota själv bland stavarna. Vet du vilken stav du hoppade med där, Angelica? Det var en 68 kg, men 4,30 m lång! Oj oj oj, plötsligt så var det visst en kvalificerad tävlingsstav som jag försökte hoppa med på 12 steg! Jag hoppar vanligtvis på 16 steg under en tävling. Så att fortsätta att hoppa med den på 14 steg var helt ok. Men wow, vilket självförtroende som byggdes i mig plötsligt, ett stort stort leende. Jag är visst starkare än jag tror ^^ Jag lyckades hoppa med en stav som faktiskt var på gränsen av vad jag klarade av! Det har jag inte klarat på evigheter! Inte sen OS skulle jag tro. Jag gick sedan ut på 16 steg och tog styvare och styvare stavar. Plötsligt tändes hoppets eld om att kanske slå mitt pers idag. Med ett stoet leende väntade jag sen på att det skulle bli min tur att gå in i tävlingen. Jag vann i mitt första hopp och motivationen sjönk... Jag hoppade 4,11 m... 

Mitt mål för denna säsong är att hoppa många och höga hopp på träning igen. Att finna motivation inom mig att hoppa även när jag hoppar ensam. Att kunna stå på ansatsbanan under tävlingar och lugna ner mina nerver genom att säga, ta det lugnt, gör bara exakt som på träning. Därför gör jag inte många tävlingar i år. Men jag kör EM. Enda tillfället förra året då jag hoppade precis alla hopp som jag hade påbörjat var VM i Moskva. Mer motivation än under ett mästerskap kan man inte hitta. Dessutom är det just den taktiken min pappa och jag hade - bara tävla mästerskap. Och det funkade ju. Dessutom är det också den taktiken de flesta ryssar kör, och det funkar för dem. Galenskaperna i Frankrike klarar jag inte att ta in på en gång sådär bara. Men visst är det himla nyttigt att se hur andra fungerar. Men man får inte heller trycka ner sig själv bara för att man inte är som dem. Om jag vore som alla andra, hur skulle jag då kunna göra något så exceptionellt som att hoppa högre än alla de andra någon dag? 

fredag 6 december 2013

Stavpass den 6 december 2013

Riktigt skoj pass idag!

Senaste passet ballade jag ur när jag skulle ut på 14 steg (det skulle bli första gången den här säsongen jag skulle hoppa på mer än 12 steg). Det passet var i tisdags. Jag hade laddat hela dagen och under två dagar innan med. Detta eftersom för två veckor sen var stavpasset gudomligt och senaste passet i Kina var jag för utmattad. I tisdags skulle jag alltså vara i väldigt bra form efter tre dagars vila (vi reste hem ifrån Kina i lördags). Istället var jag fortfarande utmattad. Och trött. För vi tränade under en tid då klockan i Kina skulle vara midnatt. Jag var väldigt besviken efter det passet av att mina höga förväntningar inte besvarades av min kropp.

Det gudomliga passet i Kina skedde under hejarop ifrån kända och okända, eftersom Damien hade lovat att raka av skägget o behålla mustaschen för morgondagen om jag klarade 4,50m. 
Han skulle se ut precis som Freddie Mercury x) 
     Med hjälp av publiken och den höga motivationen blev resultatet ca 15 hopp där jag bara precis nuddade snöret. Vi var alla överens om att om det hade varit en ribba så hade den i många fall legat kvar, men jag snuddade ändå till snöret så Damien behöll sitt skägg. Vi väntar ännu den dagen då jag hoppar 4,50 m och han tvingas gå runt med sin portugisiska mustasch en hel dag. 
     Viktigt att påpeka är att jag, som sagt, bara hoppade på 12 steg. Och på en tio centimeter upphöjd bana. Man kan alltså säga att om jag vore 1,73 m istället för mina 1,63 m så skulle jag ha hoppat 4,50 m på träning. Nu är jag inte så lång, men jag har 6 steg till att utnyttja under tävling istället (jag hoppar vanligtvis med 18 steg), vilket kan kompensera en hel del.

Idag hade jag återigen förberett mig hela dagen. Jag satte till och med på mig mitt kors idag för stavpassets ära. Igår körde vi ett kort längdhoppspass, för imorgon ska jag tävla i det. 
    På tal om längdhopp! Vilken jobbig gren med o få sand överallt o vänta en massa på att gropen ska bli färdigställd efter varje hopp! Det finns en hashtag vid namn #lifeofapolevaulter som stavhoppare världen över använder för o peka på verkligheter som är typiska för stavhoppare, ofta negativa. #lifeofalongjumper bör då handla om denna jobbiga sand. Men sen, sanden kan man tvätta bort väldigt lätt, medan en stavhoppare kan ha motsvarigheten sitt klister, som i alla fall jag får behålla på min hand i snitt tre dagar efter ett stavpass. Sen krabbet med stavarna på flyg och bilar och väntan på att ribban ska upp... Någonstans vinner stavhopparna priset.
     Jag hoppade inte många hopp, för Damien var rädd att mina fruktansvärda landningar i gropen skulle skada mig om jag gjorde för många. Jag tror honom. Men wow vad jag kände mig lätt! Äntligen! 
     Därför var jag väldigt taggad idag. Jag skulle vara lätt! Och oh så lätt jag var! Men jag måste ända lägga mycket cred på publiken. Kanske 100 stycken småbarn som tränade i sina grupper och som tilläts heja på oss ^^ De ropade o hejade medan vi sprang o var gång vi klarade ett fint hopp hurrade de :D Klarade vi det inte så buade de, men det fick man ta. Vi, som i Thibault, Théo och Rémi och jag. Jag gick från 10 steg nästan direkt till 12. Återigen snabbt till 14 steg och sedan snabbt till 16 steg. Utan problem! Vem vill inte nyttja en stor hejandes publik :D? Sen blev problemet istället då man skulle byta stavar. Ett tag tappade jag koncentrationen så att jag helt glömde bort hur man hoppar. Jag stämplade så hårt att jag nästan fick en kompressionsstukning, som jag redan har på högra foten sen ett hårt fall med viktväst (lol). Men efter det samlades alla barnen på läktaren. Det onda i upphoppsfotet lyckades lyckligtvis gå över och jag kunde dra nytta av publiken till några sista bra hopp ^^ 
     
Bra pass! Och riktigt roligt med publiken! Det ska bli kul att tävla nästa vecka. Jag vet dock av erfarenhet att jag inte kan vänta lika stort stöd som man får på juniortävlingar eller på tävlingar i Sverige, men det blir väl till att lägga fokus på att glädja sig själv istället för bara sin publik - genom att hoppa högt.